De första bosättningarna med tamboskap fanns i sydligaste Sverige redan för ungefär 5 000 år sedan. Norrlandskusten nåddes cirka tusen år senare. Våra lantraser har sina rötter i dessa första husdjur.
År 1860 bodde 90 procent av befolkningen i vårt land fortfarande på landsbygden, och var i princip självförsörjande. De gamla lantraserna hade sedan århundraden anpassats till detta, och gav lagom mycket utbyte av matråvaror samtidigt som de var härdiga och friska och anpassade till det lokala klimatet och fodret. Hundra år senare, när 90 procent av befolkningen istället bodde i städer och de kvarvarande lantbrukarna skulle förse betydligt fler än det egna hushållet med mat så var inte de gamla lantraserna lämpliga längre.
Tack vare somliga envisa bönder, och några envisa eldsjälar, finns dock spillror kvar av några få lantraser av de flesta djurslag. Den fjällnära boskapen är en av dessa spillror, som genom århundradena anpassats till att bli en liten hushållsko som kan ge både mjölk och kött på magert foder, samtidigt som hon håller sig frisk. Läs mer på sidorna om mjölken, köttet och foder.
Det är väldigt viktigt att vi försöker behålla samma urvalstryck på den fjällnära boskapen som fanns under de hundratals år de anpassades till livet på självhushållsgårdarna i norr. Det är naturligtvis viktigt med fler djur och fler bevarare när vi arbetar med en liten och hotad population, men vi får inte stirra oss blinda på antalet. Det är minst lika viktigt att de inre egenskaperna bibehålls och att djur som helt enkelt inte fungerar tillfredsställande tas ur avel.
Goda modersegenskaper och en rimlig mjölkproduktion är två viktiga egenskaper. Om vi aldrig mjölkar våra kor vet vi inte om de tillåter att bli mjölkade. Mjölkmängden är inte allt överskuggande för en hushållsko, men några liter mer än kalven behöver bör hon ge.
Att må bra och producera rimligt på ett relativt proteinlågt foder är en av lantrasernas mest elementära egenskaper. En fjällnära ko som inte har inälvsparasiter ska inte behöva kraftfoder för att hålla normalt hull, om hon får ett örtrikt och väl skördat hö.
