De fjällnära är liksom de flesta andra gamla lantraser utkonkurrerade som produktionsdjur i dagens specialiserade jordbruk, men effektiva i sin ursprungliga miljö. Det är lätt hänt att se utrotningshotet som antalsmässigt och bara räkna djur utan att bry sig om hur de bevaras eller utvecklas.
Synliga hot
- Utrotning
Det finns idag ca 4 000 fjällkor, varav endast ca 200 räknas till den utrotningshotade fjällnära gruppen.
- Standardiserat utseende
Det är idag i första hand smådjuren, kaniner och fjäderfä, som är utsatta för detta hot. Förr var det annorlunda. Att alla djur inom en ras skulle se likadana ut var ett inrotat rasbegrepp.
1893 bestämde premieringsnämnderna i de norrländska länen att en fjällko skulle vara kullig och övervägande vit med små röda eller svarta tecken för att kunna premieras och stambokföras. Men beslutet var olyckligt. Det klassade merparten av den då levande lantrasen som otypisk och eliminerade åtskilligt av rasens arvsmassa, då endast ett litet antal djur klarade kostymtvånget. Som om inte detta var nog framkom det på 1930-talet att den vita färgen hade ett ärftligt samband med defekten könskörtelhypoplasi.
Lyckligtvis är Norrland stort. Alla följer inte lagar och regler. Många små besättningar i utbygderna hade varken möjlighet eller intresse av att deltaga i denna avel, utan höll egna tjurar.
Dolda hot
- Ändrad miljö och användning
För fjällrasens del innebär Hallanders uttryck ”anpassning till torvan” att de under årtusenden levt i en miljö som kräver att de snabbt ska kunna sätta fett och hull under den korta betesperioden. Denna egenskap är fjällrasens grundläggande egenskap.
Vad gäller de fjällnära djuren är det viktigt att de ges ett liknande foder och bete som de är anpassade till. Var i landet de hålls spelar då mindre roll, under förutsättning att de hålls utomhus under så stor del av året som möjligt.
- Ändrade avelsmål för inre egenskaper
Det är så mycket en liten lantrasko ska kunna. Se denna sida. Sätter man målet för en enskild egenskap, till exempel mjölk- eller köttmängd, allt för högt klarar endast ett fåtal djur detta hinder. Vill man att en lantras även i framtiden ska förbli en fungerande lantras, måste man istället ställa rimliga krav på många egenskaper.
Räddningsaktionen
Det är först under de senaste årtionden man förstått att de gamla lantraserna är en bevarandevärd del av vår biologiska mångfald.
Den som på 1980-talet slog på trumman för den fjällnära boskapen var Nils Dahlbeck. Han flyttade två röda kor från Klövsjö, innan fäboddriften upphörde där, till Västkuststiftelsen. Han fick ”Projekt rädda fjällkon” att ta med de tre fjällnära tjurarna; Munter från Lillhärjåbygget, Arne från Biellojaure och Klöver från Klövsjö bland de fjälltjurar som spermatappades och lagrades.
Nu har fler djur räddats. Eldsjälar över hela landet håller idag fjällnära boskap. Visst är det önskvärt med fler besättningar i uppkomstområdet som sköter korna precis som de alltid har skötts och som man fortfarande gör på Lillhärjåbygget. Men att kräva att alla fjällnära djur måste hållas i ursprunglig miljö, vore i praktiken samma sak som att låta dem dö ut. Fler bevarare behövs, oavsett var i landet de bor och oavsett om de väljer att mjölka sina kor eller hålla dem som dikor. Det förändrar inga gener om en hand kramar mjölken ur spenen eller om kalven suger!
Föreningen rekommenderar i vilket fall som helst att man vänjer sina fjällnära kor att bli mjölkade.
Boktips:
Svenska Lantraser, Håkan Hallander, 1989