Är du nyfiken på fjällnära boskap och funderar på om de skulle passa dig?
De fjällnära djuren är små och behändiga, och sedan århundraden avlade för bland mycket annat ett bra och lätthanterligt temperament. Det är dock en utrotningshotad spillra som finns kvar, och därför behöver vi vara varsamma i vårt bevarandearbete.
”Hur” är viktigare än ”var”
Att ändra miljön och kraven som ställs på djuren innebär på lång sikt att vi förändrar dem, vare sig vi vill det eller inte. Men uppkomstmiljön som format den fjällnära boskapen är, liksom djuren själva, hotad till sin existens. Därför måste vi utnyttja det intresse som finns över hela landet. Det är viktigare hur vi håller djuren än var vi håller dem! Vi bör dock försöka hålla dem på ett sådant sätt att kraven som ställs på dem liknar de krav som en gång format dem.
Det användningsområde som idag är mest likt det ursprungliga är att hålla dem som hushållskor och vänja dem vid hantering och handmjölkning. De fjällnära är mycket goda betesdjur och är tack vare sin ringa vikt och stora rörlighet väl lämpade för hävd av värdefulla och känsliga naturbetesmarker.
Ett varierande skogs- och ängsbete är den idealiska betesmarken. Grovfodret på vintern i form av hö från örtrika slåtterängar är det man bör sträva efter, även om de inte är kinkiga på den punkten. Idag är förmodligen överutfodring ett större problem än underutfodring. De fjällnära har normalt en spenslig och lite knotig kroppsform. Den som inte känner till rasen kan uppfatta ett djur i normalt hull som magert.
Det allra viktigaste vid val av avelsdjur är att låta sunt bondförnuft råda. Det är vad som styrt avel på lantraser i tusentals år, och det är vad som bör styra den även i framtiden. Bevarandearbetet får aldrig bli teoretiskt.
