Föreningen för äldre svensk boskap

bevarar den fjällnära boskapen

 

Vad är en fjällnära?

Naturligtvis har de fjällnära djuren samma ursprung som övriga fjällrasen. Den stora och avgörande skillnaden ligger i att den fjällnära gruppen fortfarande är oförädlad. Det innebär att den fortfarande har sina goda lantrasegenskaper i behåll.
 
Det är viktigt att vi även i framtiden värnar om dessa egenskaper i bevarandearbetet och inte stirrar oss blinda på någon speciell egenskap.
 
Det är så mycket en liten lantrasko ska kunna! Hon ska kunna föda, föra och föda upp sin kalv, hon ska klara sitt eget underhåll och samtidigt ge ett rimligt utbyte av mjölk och kött på ett varierat bete och ett gott skördat ängshö, hon ska kunna hålla sig frisk och tåla ett relativt hårt klimat, hon ska vara hanterbar och fungera tillsammans med andra djur i flocken, hon ska hitta hem till stallet och mycket, mycket mer - inte bara stå rätt upp och ner och mjölka och växa!

Rasens bakgrund

De fjällnära djuren har formats av självförsörjningssystemet. Deras främsta funktion har varit att fylla sina ägares behov av mjölk och mjölkprodukter, kött, hudar och gödsel. De djur som tillvaratagits kommer från svårtillgängliga trakter i norra Sverige. Besättningarna i Lillhärjåbygget och Biellojaure har på grund av avstånden aldrig levererat mjölk till mejeri eller till avsalu på annat sätt. Ett eventuellt överskott av smör och ost, som tål lagring bättre, kunde säljas.
 
Den som på 1980-talet uppmärksammade de oförädlade fjällkorna och myntade begreppet "fjällnära boskap" var Nils Dahlbeck som på den tiden förvaltade WWF´s väktarfond. Han fick "Projekt Rädda Fjällkon" att ta med de tre fjällnära tjurarna Munter från Lillhärjåbygget, Arne från Biellojaure och Klöver från Klövsjö bland de fjälltjurar som spermatappades och lagrades.
 

Ursprungsbesättningarna

Lillhärjåbygget i Härjedalen är en väglös fjällgård som Karin Eriksson brukade hela sitt liv. Korna härstammar från de djur hennes morfars far tog dit i slutet av 1800-talet. Besättningen har som mest bestått av 17 kor, men i snitt har man haft 5-10 kor och alltid egen tjur. Varje tjur användes bara en säsong - när den var ca 1,5 år betäckte den korna, därefter slaktades den. Gårdens kor har däremot behållits länge, flera av dem har blivit över 20 år. Mellan 1950-1975 har man vid tre tillfällen tagit in djur från närbelägna gårdar (Lövnäsvallen, Djursvallen och Glöte). En föreningstjur användes på 1950-talet på en ko och seminering med vanlig fjällras har skett vid två tillfällen, på en ko år 1986 och på en ko år 1988. Gården med fäboden Hackåsen är fortfarande aktiv och drivs idag av Karins döttrar Ann och Eva Eriksson.
 
Karin Eriksson,beskrev sina kor som duktiga i sitt fodersök, ger bra med mjölk även vid sparsam utfodring, mjölken har hög fetthalt, de är friska och drabbas sällan av sjukdomar, blir ofta gamla - över 20 år är inte ovanligt, de har en god flockgemenskap och bra temperament. Hon var mer än nöjd om en ko mjölkade ungefär 3000 liter/år. Djuren på Lillhärjåbygget har i alla år betat på gårdens fäbod Hackåsen under sensommaren. Fram till 1960-talet vallade man korna för att hålla dem borta från slåtterängarna på utmarken.
 
Biellojaure var en fjällägenhet i Lappland, där Arne Eriksson höll kor på renbetesmark i väglöst land fram till ca 1993. Besättningen startades 1925 av Arnes föräldrar. Familjen höll i snitt 6 kor. Arne har berättat att man brukade slakta korna när de var 18-20 år och började bli gamla. Under 1930-40-talen förekom att man lånade upp tjurföreningstjurar från närmaste by. Fram till slutet av 1970-talet fanns det flera besättningar i området mellan vilka man bytte tjurar. Man lade till djur efter första omgången kalvar efter en ny tjur. Efterföljande omgångar slaktades andra hösten för att undvika inavel. De senaste inköpen av tjurar till gården gjordes 1975 från Arnes syster i Slätvik och ca 1982 från grannen Bror Fjällström, båda i väglöst land. Två tjurar och tre kor tillvaratogs från besättningen när Arne Eriksson slutade med djurhållningen. Enligt Arne var ingen av de tre korna mor till någon av de andra. Tjurarna var far och son.
 
Arne Eriksson berättade att en fullvuxen ko mjölkade ca 15 liter om dagen på bra fjällbete, men mindre när betets kvalitet sjönk framåt hösten. Man släppte korna på bete så fort snön försvann och marken torkat upp, sedan gick de ute tills det kommit ungefär 20 cm snö. Det fanns en del växter som både korna och renarna betade under snön. Vinterfodret till korna kom i huvudsak från myrslåtter. Storbrokig teckning var inte ovanligt i besättningen och beskrevs från trakten redan vid en premiering i Tärnaby år 1912.
 
I Klövsjö, Jämtland, låg fäbodarna tätt och gör så än idag. De flesta gårdarna i Klövsjö hade sedan 1700-talet vår- och höstfäbodar i skogen nära byn och en sommarfäbod högre upp på fjället. Besättningarna var små, i snitt 4-6 djur. Man bytte tjurar sinsemellan, men använde sig under senare år ibland av semin med vanlig fjällras. Från början av 1900-talet nämns vikter på de jämtländska fjällkorna på 180- 250 kg och mjölkmängder mellan 1300 och 2400 kg/år. Man kan också läsa att ingen annan ras kunde slå fjällkon vad beträffar smörproduktion per insatt foderenhet.
 
Gölin Morlinds familj höll sina kor på Mälens fäbod i Klövsjö och fram till 1965 även på Sandviksdalens fjällfäbod. På film från 1991 kan man se att hennes djur var småvuxna och att färgvariationen var stor. Omkring år 1991 tillvaratogs en tjur och fyra kor från Gölin Morlind, som var en av dem som använt semintjurar i minst utsträckning.

Vilka djur godkänns i genbanken?

De djur som ingår i vår genbank härstammar från Lillhärjåbygget, Klövsjö och Biellojaure.
 
Två besättningar i Funäsdalen uppmärksammades 1995-96 och djur från dessa har sedan dess slagits in i många av de fjällnära djuren. Förädlingsgraden på funäsdjuren är betydligt högre än på de fjällnära djuren från Lillhärjåbygget, Klövsjö och Biellojaure. Denna grupp har åtminstone sedan 1950-talet anpassats till avsalusystemet, till skillnad från de övriga tre grupperna som huvudsakligen hållits för självhushåll. Funäsdjuren särskiljer sig utseendemässigt genom att vara större än de övriga. Uppgifter finns om att gruppen innehåller en del seminmaterial, men i vilken utsträckning finns inte dokumenterat. Djur med maximalt 12,5 % inslag från Funäsdalen tas in i genbanken.
 
Djur från ursprungsbesättningarna som har en historisk rest av vanlig fjällras finns med i genbanken. Inget av de idag levande genbanksdjuren har mer än 3 % kvar av denna inkorsning. Inga djur med sentida inkorsning av vanlig fjällras (eller annan ras) godkänns i genbanken.
 
Djur som bedöms ha ett för rasen särskilt genetiskt värde kan efter beslut av föreningens styrelse tas in i genbanken.
 

Fjällnära i morgondimma. © Ronny Olsson

© Föreningen för äldre svensk boskap, om ej annat anges